I need a distance to my characters when I write.

The main motivation was to explore the empire's falling. I mean 'Duck City' is like an allegory for the Western Empire or the United States. And I was thinking what happens when it falls and declines like the Roman Empire.

When you go further and further into starvation you chose yourself, your mind becomes totally obsessed with not eating. It's like a religion where everything is sinful, and there is a heaven at the end where you are thin and don't need energy anymore.

Something about writing needs a sort of distance not to be involved as a writer - just something that makes it easier to write. You have to make choices all the time - what to tell and what not to tell.

Hugo never followed up anything Ester said. Ester always followed up what Hugo said. Neither of them was really interested in her but they were both interested in him.

El cerebro no conoce tiempos verbales: aquello que ha ansiado, ya lo ha vivido. El salto se produce cuando no queremos perder el futuro que ya hemos experimentado.

Innan man förstår vart känslan ska leda talar man med alla och envar om den älskade. Plötsligt upphör det. Då är isen redan tunn och hal. Man inser att varje ord riskerar att avslöja förälskelsen. Att låtsas oberörd är lika svårt som att spela normal, och i grunden samma sak.

Man älskar dem med vilka man får fritt utrymme för de delar hos sig själv som man känner sig hemma och bekväm med, oavsett om delarna är ruttna eller friska, skavda eller skinande blanka.

Det var årets varmaste dag och så vackert i Stockholm att det gjorde ont i de känsligare bland stadens själar.

Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.